Tulpaner på stam

I Växjö stadspark står ett väldigt Tulpanträd och breder ut sig. Trots dess ganska oskyddade läge i växtzon tre har den ignorerat människans ord och inte bara etablerat sig, utan njuter dessutom ohejdat i fulla drag.

Tulpanträdet sägs vara härdigt enbart till skyddade lägen i zon 2.

Vinden i november

Ute viner vinden, banar sig väg genom skogens skyddande murar och tränger in genom dess grenverk för att slita med sig dess svagaste delar och sprider dem varhelst den behagar. I väldiga virvlar slungas de sista trotsande löven mot himlen och formar höga torn i höstens röda färger och skimrar likt guld då strålar från månen lyser genom de väldiga molnens landskap. Blåsten finner stigen till min boning, kråmar sig mot dess stackars knutar och piskar medvetet upp regnet mot skira glasrutor, och river upp oliver och fikon från sina trygga krukor. In genom skorsten och karm slingrar den sig in och kastar en sista vindputs mot citronträdets nyutslagna blommor vars doft långsamt förs mot mina förväntansfulla näsborrar och får dem att vibrera av välbehag.

En pysslings vardag

Likt en pyssling avnjuter snödroppens sällsamma skönhet om våren ska jag lägga mig på rygg för snödroppsträdet och betrakta dess underliga väsen. Med näsan pekandes mot skyn, och solstrålar i mina djupa insjunkna fåror till vad som ska föreställa vara ögonhålor, törstandes efter varje liten ljusglimt efter ett evigt mörker, doppar jag dess yttersta spets bland ståndare och pistiller och bildar så en mänsklig pollinatör med en klick frömjöl på nästippen som vore jag påkommen med fingrarna i mjölpåsen i mormors skafferi.

Gränsen

På altanen står ett fikon och spejar över höstens nervissnade vidder, följer varenda löv som sakta singlar ner från trädens nu nakna kronor och längtar efter att få burra ner sina rötter riktigt djupt bland maskar och allehanda kryp som lagt sig till ro för att vaggas i sina puppor och kokonger under tiden snön piskar som värst. Då mina beskyddarinstinkter börjar rinna till, och frosten närsomhelst kan kasta sig över alla oskyldiga varelser på våran jord, sträcker jag mig med öppen famn mot det lilla trädet för att bära in i stugvärmen, samt nypa mig en frukt eller två. Men i samma underbara stund som jag ska ta tag i den spinkiga stammen, och smeka den varsamt, förflyttar den sig sakta ett ekollons längd i motsatt riktning mot den snart frostnupna världen. Med besvikelsens tårar rinnande nerför mina kinder inser jag att fikonet är moget nog att spendera vintern ute på egen hand...

I en upphöjd grusbädd gräver den sig en grop, lutar en knopp mot en södervägg och en annan mot en sten. Ovanför hänger gullregnets och rosenregnets frökapslar och håller kvar dagssolens värme en extra stund innan den strålar ut genom lövverket. Under en mjuk bädd av nyplockad vitmossa och torra löv ska den förhoppningsvis få det ganska trivsamt.

Att uppfylla en dröm

Otaliga är de berättelser som förtäljts i min ungdoms år. I eldens sken spred sig rykten om väldiga valnötsträd som stått i sekel och närt generation efter generation. Belägna på sydliga breddgrader ska de ha trotsat den bitande vinden under eviga mörka iskalla vintrar. Om en valnöt ska kunna gro i de djupa småländska skogarna så ska de komma från just ett sådant träd.
Medans flammornas skuggor blev färre och kortare och doften från rostade kastanjer började svalna gjorde jag mig redo för en färd mot dessa drömmar. Genom valv av bokar, så höga att deras grenar skar isär de oskyldiga molnen när de seglade förbi över skyn, och så täta att man kunde räkna de få solstrålar som lyckats passera den tjocka väggen av ollon och blad, for mina steg över djupa hav av löv som för länge sedan fyllt sitt syfte och frön som aldrig fått en chans att genomföra den uppgift som de skapats för. Vägen fortsatte längs stilla kanaler, mellan aplar med små frukter som skvallrade om tidigare blomsterprakt med smak av paradiset, och under knotiga plataner och uråldriga hästkastanjer vilka stödde sig tunga mot marken närmare sin slutliga vila. Plötsligt stod jag framför ett träd med bladverk av den sort som följt mig i mitt sinne genom hela resan. På marken, framför mina utslitna fötter, under den fulländade skapelsen slumrade ett litet mästerverk.

Vild upptäckt i en förvildad trädgård

Himlen lyser väldig och blå, ändå faller ett regn genom luften av mängder av varma nyanser som sakta svävar ner och bäddar in jorden i ett skyddande täcke. Mitt i spektaklet står jag och försöker namnge ett fjäderförsett näbbdjur. Med tryggt avstånd från mitt hotfulla grin sträcker den stolt på sin hals och trumpetar högljutt så att ekollonen börja darra och förlorar sitt fäste hos sin stackars moder. Plötsligt har jag spillkråkan på tungan och när jag glädjefyllt ska skrika ut dess namn lyfter den röda hjässan från sin gren och flyr sin kos bakom de breda bokstammarna. Samtidigt, från vad som verkar vara en eklövsförsedd gren, faller något hårt ner mellan buskarna. Jag följer vinkans slingrande kroppar mot denna nu så gåtfulla plats och finner ett litet gråpäron mjukt vilande i mossan. Ihoppressad mellan ekens krona och en väldig bok har det delikatessfyllda trädet stått hemlighetsfullt och bidat sin liderliga tid till denna fantastiska stund äntligen blev kommen. Innerligt kysser jag dess rötter, fyller min famn med söta frukter och bakar mig en paj på päron och min goda vän hasseln.

Höstromans

I skydd av septembernattens skuggor smög jag mig fram bland höga hästkastanjer, tronande rosenbuskar och välklippta äppelträd dignande av frukter. Det ända som gick att förmärka av min sökande gestalt pulserade ut ur ett par vidgade näsborrar och formade små virvlar i gatlyktornas sken. I mörkret trevade mina fingrar över den nakna jorden i rensade rabatter, formade sig om några hasselnötter sända mot en säker död krossade mellan mina uppspelta kindtänder. Efter att fickorna stoppats fulla med plommon och överfyllda solroskakor fann jag vad som fått mig att slänga på mig kappan och bege mig ut i stadens larm från första början. I en famn möttes vi i höstens sprakande färgprakt, bland nötskal och nerblåsta löv under ekens beskyddande grenar. Jag var helt fast i ett järngrepp från första ögonblicket och helt innästlad i en murgröna i nästa. Uppspelt av stundens hetta slet jag bort de sugproppsliknande fångstarmarna, som lustfyllt och skamlöst intensivt njöt av min kropp, från moderplantan och lämnade snabbt platsen medans tårarna rann nerför mina blossande kinder och lämnade salta droppar som enda minne i det nu daggvåta gräset.

Ljuva persika

Ett Red Haven persikoträd står planterat mot en solvarm södervägg i min trädgård och njuter genom att sträcka sitt gröna bladverk längs med den gula putsade fasaden och rispa sitt årsnya skinn mot den något skrovliga ytan. Skott söker sig nyfiket hela tiden utforskande, mot stuprännan där vattnet strömmar, längs med fönstret stretandes mot rutorna och ber om att få komma in i stugvärmen när de första kyliga höstdagarna kommer. Då ska jag på glänt öppna min glasbeklädda glugg, smeka dess yppiga grenar och när den minst anar det knycka mig en brådmogen persika för att snabbt smita in bakom låsta portar och smaka av min tuktade spaljerade väns läckra honungssöta frukt.

Solvarma bär

Jag söker mig långsamt framåt i en halvt förvuxen trädgård, prästkragarna får växa sig höga, blåklockor klingar vilt och kungsljusen sträcker ståtligt på sig. Vartenda gång fossingarna förs över den gröna mossiga mattan synas marken noga av, med en blick likt en rovfågels lurpassandes på en oskyldig mjuk ekorre, medan fingrarna omsorgsfullt viker undan gräset, läggandes varje strå varsamt till rätta, och sträcker sig mot ett rött lysande smultron. På en bortkommen frösådd vetes stjälk träs de söta solvarma bären och formar så tillsammans ett sagolikt smycke att hänga runt en trött nacke. Efter en stunds vilande och småätande i mullbärträdets skugga riktar sig nosen dit hasselskogen och fruktträden möts i en evig kyss till mistelns ära för att fortsätta insamlandet av saftiga blåbär att pryda min kära ankel.

På bilden växer en mullbärskvist.

Måne av nektar

Månens hela kropp fyllde den mörka midnatten när jag plötsligt vaknade, svetten pärlade sig ner för ryggens kotor då gårdagens kvalmiga atmosfär låg som ett tjockt täcke över mig. Fönstret öppnade sig, svalare luft flöt ut över rummet, svalkade min kropp och ovanpå red dofter av nyutslagen schersmin. Dess till hälften blottade, halvt  förslutna blomster pockade obändigt, jag kröp ut ur karmen, böjde mig ner över de obetäckta kronbladen och lät mina läppar kyssa en frukt i vällust helt fylld av nektar.

Flykten

Då solen kämpat sig ända upp till toppen på sitt himlavalv, luften darrade och penséerna slokade som värst suktandes efter svalare vårnätter klev jag in under bokarnas skyddande tak. Tårna sökte sig ner genom det tjocka lagret av förmultnade löv mot den fuktiga jorden för att finna svalka och tröst medans blicken, tillsammans med bevingade små varelser och olika svävande frön, sökte sig över buskar och omkullfallna stammar. Varma strålar sirlade mellan grenverket och lyste en stackars hasselmus i ögonen som halvt blind ändå försökte finna några gamla bokollon åt sin lilla familj. Plötsligt ser jag något sakta krypandes, klättrandes halvt upp i en ensam unggran. Jag stegar närmare för att stilla min nyfikenhet och upptäcker att vad som så fyllt av begär sträcker sig mot den öppna skyn, så att det slingrar in sig i en ruggig ogästvänlig taggbuske, är en så renhjärtad och oskuldsfull varelse som en kaprifol.

Blå måne

Blåregnet Blue Moon vars härdighet sträcker sig i alla fall till zon 4 skulle förhoppningsvis kunna bilda ett lika vackert tak i Norden som det i Italien ovan.(gardener.blogg.se)

Sprudlande vår

Tomater. Röda och svulstiga, så till bredden uppfyllda av sin egen saftighet att de ser ut att spricka om man så bara sträcker fram ett litet knotigt finger och stryker med dess ovansida mot dess solvarma tunna skal. Idag kom jag hem med fem plantor av denna magnifika grönsak som enbart kommer till sin rätt om man odlar dem själv och äter dem direkt nyplockad från stjälken. Med tanke på att tomater inte är direkt ljusskygga och att de säkert gärna skulle trivas alldeles utmärkt i en bastu kändes det en aning märkligt att inhandla dem redan i april här i Sverige. Visserligen strålade solen och det närmast brände i nackskinnet så att nackhåret krullade sig dagen till ära. Dessutom har, under några veckor, honungsburkar skramlat om bin som drar runt över överblommade krokusar och snödroppar. Häromdan sög en citronfjäril den sista musten ur en hängig påsklilja som bara längtade efter att få vissna ner och slippa alla dessa suktande snablar från alla håll och kanter. Blåa och vita sippor lyser nästan lite väl mycket, så man får lust att knippa dem mellan tumme och pekfinger, medan små kirskåls- och nässelbebisar ber om att få nypas av och wokas runt en stund i en het panna. Ett frodigt löjtnantshjärta fick efter att ha frösått sig i en kär väns stenmur krypa ner i den mysiga jorden i lä av min husvägg, förhoppningsvis lika glad som jag över miljöombytet. Halvt utslagna knoppar på träden...

Imorgon ska jag fylla fågelstugan med solrosfrön, inte bara för dunbollarnas skull utan även för gratisarbetet de utför då de intet anande sår ut dem lite varstans. Själv ska jag ligga och njuta av solen..

Löjtnanthjärtat på bilden(http://www.bjorkasmosse.com) liknar ett gäng lyktor på en lina. Lyckas man locka in små eldflugor i dem så är kvällen räddad.

Vårblomman

I den en gång tomma äggkartongen, som fått agera barnkammare till mina kronärtskockor, spirar det nu av liv. Kockorna har börjat kravla sig ur sina små frön för att utforska världen och hela tiden passas de upp av varsamma händer. Trots att man vill skämma bort dem med små mjuka kuddar som rätas till och puffas upp mer än vad normalt är och ge dem nappflaskan i form av ett lätt men ack så bestämt tryck rätt ner i den jordiga myllan så får man dämpa sina beskyddarinstinkter och dra tillbaka alla kliande fingrar och nöja sig med att duscha småplantorna med enbart vatten(inte ens en gnutta utspädd välling!) med jämna mellanrum. När de sedan är stora nog ska barnaskaran säras och planteras om i större utrymme för att tillslut få utforska livet på egen hand utomhus i det stora vilda gröna...
Men än är det några veckor kvar innan det är tillräckligt varmt och vad är då inte bättre än tidigt blommande växter. Visst har krokus och snödroppar redan vaknat ur dvalan men hur vackra de än är så mättar de inte många munnar. Blommor på träd är större och syns bättre. Nog blommar hasseln redan i februari men de gör inte så mycket väsen av sig om det. Magnolior och körsbär blommar båda tidigt på bar kvist så länge frosten låter dem vara ifred. Vissa sorter klarar minst zon 4 vilket betyder att man skulle kunna plantera en sammanhängande magnoliaskog ända från Skåne till Sundsvall, och det vill vi. Ett annat tidigblommande träd är persikan. Sorten "Frost" kan klara sig till zon 3 och förhoppningsvis ge fantastisk frukt att avnjuta i dess skugga.

Bilden ovan, magnolian "Pinkie", aftonbladet.se

Bilden nedan, Prunus persica, odla.nu

Den levande skogen

Så fort jag öppnar fönstret på morgonen, välkomnar den friska luften som glatt kilar in och kittlar mina nakna tår, framträder kvittrandet och sångerna från fåglarna klart. Morgonpigga fågelungar sticker ut sina näbbar genom den lilla öppningen i holken och pockar på de flitiga föräldrarnas uppmärksamhet. I en liten damm bredvid spelar en ung stroppig grodhane för en smickrad ljuv ungmö för att sluta i en dans över näckrosor. En liten hasselmus knycker ett krusbär väl skymd under allehanda buskar och när jag steppar ut bland blommar och bin (och humlor) får jag noga se mig för så att jag inte sätter foten på en stackars igelkott...

Naturen ska sprudla av liv, inte minst trädgården. Inte på ett sätt så att man får fly från huggormar som ligger och lurar under trappan eller att trädgården är helt uppbökad av vildsvin varje dag man kommer hem. Nog har de en viktig roll här i världen men inte bland mina jordärtskockor...
Ett steg i ledet till en mer levande trädgård är att ta bort alla granar som står på min tomt. Denna negativa inställning till gran, vilken jag skulle kalla fullt befogad, kan ha sin grund i alla dessa granplanteringar som finns överallt här i Småland. Går man i en sådan skog så är det helt tyst och mörkt. Det enda man ser är granstammar med döda kvistar, blåbärsris, mossa och en och annan tall. Det enda som rör sig är väl vid enstaka tillfällen en stackars tanig björk som blåser i vinden. Även om ekorren sitter i granen och skalar kottar så måste ju även den variera sig, den äter ju dessutom mycket annat. Enda anledningen till att det ändå kan bedrivas någon typ av liv i dessa massiva granplanteringar tror jag är just tack vara dessa björkar som trotsar de giriga stickiga monstrum till träd och sprider sitt frömjöl varje vår till allas glädje..
Nåväl, där dessa granar har växt i min trädgård ges plats till träd som ger liv i en form som passar mitt tycke och smak bättre:
Sälgen blommar tidigt på våren vilket gör att tidiga humlor och bin kan få sig en slurk nektar.
Aspen är ett rikbarksträd.
Bok och hassel ger goda nötter.
Eken ger ollon och tillåter undervegetation tack vare sitt luftiga grenverk.
Detta var bara några exempel av livgivande svenska träd. En bra sida är med information om svenska träd: http://www.skogssverige.se/skog/svenskatrad/

Bilden ovan, med fantastisk levande skog, är hämtad på: http://www2.lansstyrelsen.se/halland/Sv/Pages/default.aspx

Mellan vinter och vår

Det har varit ett par fantastiska dagar med värmande sol och vaknande jord här i Småland. Doften av vår har kunnats spåras i luften och då vinden för ett tag gav sig till vila kändes det nästan som sommar... Nu piskar snö och regn mot rutorna men de nyplanterade penséerna och murgrönan får tacksamt sitta kvar på trappan. Inne i värmen spirar blåbärsriset och sträcker sig mot källan vilken sprider den ljuvliga doften av nybakta muffins. Apelsinskal, russin och hasselnötter får smaksätta de små mjuka underverken. Trots att russinen är "organic" från Kalifornien så slår de inte hemodlade vindruvor. I min lilla vingård ska vinrankorna få sällskap av humlerankor som nyfiket slingrar sig fram och varsamt kramar om druvorna. 

Vindruvorna Zilga, på bilden ovan, väntar på att nypas till. 

Bilden är hämtad från www.herröplant.se

Drömmen om skördetid

Mina katter representerar det goda livet där de ligger utsträckta på sängen med undantag för matpaus.
En annan del av det goda livet är att skörda. Tänk att ta med sig en korg, gå ut i trädgården och plocka päron, plommon, nektariner, valnötter(såklart), vindruvor, hasselnötter, havtorn, ätlig kastanj, minikiwi, björnbär... Vart än ögonen kastar sin blick kommer fingrarna att treva mot den och ta tillvara på något njutningsfullt att tillaga. En ätlig skog, ett levande skafferi, ett nyttoväxternas paradis.
Nu är det dock början på mars och ett tag till innan frukt och bär hänger i klasar i träden. I väntan på vårens ankomst kan man ju drömma sig bort eller förså grönsaker i fönsterkarmen. Hos mig ligger kronärtskocksfrön tryggt nerbäddade i jorden i en f.d äggkartong och börjar vakna från sin slummer. Tänka sig att de små oskyldiga liven kommer stå som stora ståtliga tistlar i min trädgård i sommar..
Havtornen på bilden nedan tycker jag symbolerar rik skörd. Havtorn ska klara av att växa till zon 6 beroende på sort.

Bilden(havtorn) är hämtad från www.flickr.com

Valnötsträdet

Det klassiska valnötsträdet Juglans Regia som ger den goda nöten som ätes vid jul. 

Planteras i Sverige främst i zon 1-2 men det finns de som trotsar naturens lagar och

planterar trädet i zon 3 där det de första vintrarna oftast fryser ner men skjuter nya

friska skott på våren. De är tveksamt om de hinner ge några nötter i zon 3.

Trädet kommer tydligen från Balkanområdet. 

Nåväl, nu vill vi att det ska växa i Sverige och kanske hjälper den globala uppvärmningen.

Det finns en härdigare valnötssort kallad (Juglans Mandshurica) "Manchurisk valnöt", då den kommer från Manchuriet i Kina, som klarar iallafall minst zon 4-5 tack och lov. De har mindre nötter som är ätbara. Dessutom kallas trädet Nordens palm.

Juglans regia Loiko är förhoppningsvis en härdigare sort som testas i Sverige just nu.
Den kommer tydligen från Vitryssland...

Bilden ovan(Juglans regia) är hämtad på http://yrefail.net/Thasos/gallery_flora.htm
Och nedanbilden(Juglans mandshurica) på http://gardener.blogg.se

Valnöt i Småland

Det är något speciellt med valnötsträd, något mystiskt, gammalt, vackert. Man vill bara koppla av under grenarnas omsorgsfulla skuggande och plocka en nöt eller två. 

Jag har en trädgård i mitten av Småland, enligt zonkartan i zon 3, cirkus 200 meter öster om en liten sjö. Frågan är om ett valnötsträd skulle trivas i denna del i norra Europa. Det ska jag ta reda på, plantera en planta i den kommande uppvaknande vårjorden och fjäska loss. Lite annat om trädgård ska också få plats i denna kantiga digitala värld. Försöka runda av dem med vinrankor och kanske ett fikonträd i trädgårdens mest skyddade plats.