På altanen står ett fikon och spejar över höstens nervissnade vidder, följer varenda löv som sakta singlar ner från trädens nu nakna kronor och längtar efter att få burra ner sina rötter riktigt djupt bland maskar och allehanda kryp som lagt sig till ro för att vaggas i sina puppor och kokonger under tiden snön piskar som värst. Då mina beskyddarinstinkter börjar rinna till, och frosten närsomhelst kan kasta sig över alla oskyldiga varelser på våran jord, sträcker jag mig med öppen famn mot det lilla trädet för att bära in i stugvärmen, samt nypa mig en frukt eller två. Men i samma underbara stund som jag ska ta tag i den spinkiga stammen, och smeka den varsamt, förflyttar den sig sakta ett ekollons längd i motsatt riktning mot den snart frostnupna världen. Med besvikelsens tårar rinnande nerför mina kinder inser jag att fikonet är moget nog att spendera vintern ute på egen hand...
I en upphöjd grusbädd gräver den sig en grop, lutar en knopp mot en södervägg och en annan mot en sten. Ovanför hänger gullregnets och rosenregnets frökapslar och håller kvar dagssolens värme en extra stund innan den strålar ut genom lövverket. Under en mjuk bädd av nyplockad vitmossa och torra löv ska den förhoppningsvis få det ganska trivsamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar