Vinden i november

Ute viner vinden, banar sig väg genom skogens skyddande murar och tränger in genom dess grenverk för att slita med sig dess svagaste delar och sprider dem varhelst den behagar. I väldiga virvlar slungas de sista trotsande löven mot himlen och formar höga torn i höstens röda färger och skimrar likt guld då strålar från månen lyser genom de väldiga molnens landskap. Blåsten finner stigen till min boning, kråmar sig mot dess stackars knutar och piskar medvetet upp regnet mot skira glasrutor, och river upp oliver och fikon från sina trygga krukor. In genom skorsten och karm slingrar den sig in och kastar en sista vindputs mot citronträdets nyutslagna blommor vars doft långsamt förs mot mina förväntansfulla näsborrar och får dem att vibrera av välbehag.

En pysslings vardag

Likt en pyssling avnjuter snödroppens sällsamma skönhet om våren ska jag lägga mig på rygg för snödroppsträdet och betrakta dess underliga väsen. Med näsan pekandes mot skyn, och solstrålar i mina djupa insjunkna fåror till vad som ska föreställa vara ögonhålor, törstandes efter varje liten ljusglimt efter ett evigt mörker, doppar jag dess yttersta spets bland ståndare och pistiller och bildar så en mänsklig pollinatör med en klick frömjöl på nästippen som vore jag påkommen med fingrarna i mjölpåsen i mormors skafferi.

Gränsen

På altanen står ett fikon och spejar över höstens nervissnade vidder, följer varenda löv som sakta singlar ner från trädens nu nakna kronor och längtar efter att få burra ner sina rötter riktigt djupt bland maskar och allehanda kryp som lagt sig till ro för att vaggas i sina puppor och kokonger under tiden snön piskar som värst. Då mina beskyddarinstinkter börjar rinna till, och frosten närsomhelst kan kasta sig över alla oskyldiga varelser på våran jord, sträcker jag mig med öppen famn mot det lilla trädet för att bära in i stugvärmen, samt nypa mig en frukt eller två. Men i samma underbara stund som jag ska ta tag i den spinkiga stammen, och smeka den varsamt, förflyttar den sig sakta ett ekollons längd i motsatt riktning mot den snart frostnupna världen. Med besvikelsens tårar rinnande nerför mina kinder inser jag att fikonet är moget nog att spendera vintern ute på egen hand...

I en upphöjd grusbädd gräver den sig en grop, lutar en knopp mot en södervägg och en annan mot en sten. Ovanför hänger gullregnets och rosenregnets frökapslar och håller kvar dagssolens värme en extra stund innan den strålar ut genom lövverket. Under en mjuk bädd av nyplockad vitmossa och torra löv ska den förhoppningsvis få det ganska trivsamt.