Medans flammornas skuggor blev färre och kortare och doften från rostade kastanjer började svalna gjorde jag mig redo för en färd mot dessa drömmar. Genom valv av bokar, så höga att deras grenar skar isär de oskyldiga molnen när de seglade förbi över skyn, och så täta att man kunde räkna de få solstrålar som lyckats passera den tjocka väggen av ollon och blad, for mina steg över djupa hav av löv som för länge sedan fyllt sitt syfte och frön som aldrig fått en chans att genomföra den uppgift som de skapats för. Vägen fortsatte längs stilla kanaler, mellan aplar med små frukter som skvallrade om tidigare blomsterprakt med smak av paradiset, och under knotiga plataner och uråldriga hästkastanjer vilka stödde sig tunga mot marken närmare sin slutliga vila. Plötsligt stod jag framför ett träd med bladverk av den sort som följt mig i mitt sinne genom hela resan. På marken, framför mina utslitna fötter, under den fulländade skapelsen slumrade ett litet mästerverk.
