På ett led genom min trädgård följer ett stråk av myror varandra, de verkar ha ett tydligt mål i blick och vara ett glatt gäng så jag träder snabbt in mellan två och blir varmt välkomnad. En bit bakom mig sneglar jag en fet syrsa som skickligt gnider sina ben mot varandra och formar så ett vackert ljud vilket ackompanjeras av slagverk i form av små färgglada svampar. I takt till musiken stampar vi fram i en djungel av blåklint och viol. Under några torra fjolårslöv skymtar jag en lupins gamla fröställning som jag snabbt knycker till mig och skakar loss i sann rytmisk marackasanda. Några ynglingar, vilka precis verkar ha passerat larvstadiet, springer förbi och försöker fånga några maskrosfrön som fridfullt drar förbi över grästopparna. Plötsligt reser sig ett stort skräckblandat jubel bland karnevalens deltagare samtidigt som spänningen i musiken ökar och vad som ser ut att vara en stor slingrande orm närmar sig. De som vågar sig riktigt nära kan dock se att detta väldiga monstrum är ett tomt ömsat skinn från en kopparödla som tradionsenligt bärs upp av drottningens närmsta uppvaktande.
Efter att ha dansat och skrattat tillsammans en bra stund går festen vidare upp i ett träd och jag får kämpa hårt när jag försöker hala mig upp längs med den knotiga stammen. Der blir svårare ju högre jag tar mig upp och mina leende mot förbipasserande förbyts snart mot irritation. Snart kommer jag dessutom snart till insikten att växten vi är i full gång att belägra i själva verket är mitt käraste Eukalyptusvide och plötsligt står jag mitt i en hord av grönt lysande bladlöss som suger ur musten så man nästar ser hur barken kryllar sig. Överallt mjölkas det honungsdagg och i eufori trumpetar bladlössen med sina snablar medans myror skålar i den söta vätskan. Snabbt kliver jag ur denna syndfulla fest, greppar tag i en flaska såpa och kastar ut över havet av trånande girigbukar.
