Höstromans

I skydd av septembernattens skuggor smög jag mig fram bland höga hästkastanjer, tronande rosenbuskar och välklippta äppelträd dignande av frukter. Det ända som gick att förmärka av min sökande gestalt pulserade ut ur ett par vidgade näsborrar och formade små virvlar i gatlyktornas sken. I mörkret trevade mina fingrar över den nakna jorden i rensade rabatter, formade sig om några hasselnötter sända mot en säker död krossade mellan mina uppspelta kindtänder. Efter att fickorna stoppats fulla med plommon och överfyllda solroskakor fann jag vad som fått mig att slänga på mig kappan och bege mig ut i stadens larm från första början. I en famn möttes vi i höstens sprakande färgprakt, bland nötskal och nerblåsta löv under ekens beskyddande grenar. Jag var helt fast i ett järngrepp från första ögonblicket och helt innästlad i en murgröna i nästa. Uppspelt av stundens hetta slet jag bort de sugproppsliknande fångstarmarna, som lustfyllt och skamlöst intensivt njöt av min kropp, från moderplantan och lämnade snabbt platsen medans tårarna rann nerför mina blossande kinder och lämnade salta droppar som enda minne i det nu daggvåta gräset.