Jag söker mig långsamt framåt i en halvt förvuxen trädgård, prästkragarna får växa sig höga, blåklockor klingar vilt och kungsljusen sträcker ståtligt på sig. Vartenda gång fossingarna förs över den gröna mossiga mattan synas marken noga av, med en blick likt en rovfågels lurpassandes på en oskyldig mjuk ekorre, medan fingrarna omsorgsfullt viker undan gräset, läggandes varje strå varsamt till rätta, och sträcker sig mot ett rött lysande smultron. På en bortkommen frösådd vetes stjälk träs de söta solvarma bären och formar så tillsammans ett sagolikt smycke att hänga runt en trött nacke. Efter en stunds vilande och småätande i mullbärträdets skugga riktar sig nosen dit hasselskogen och fruktträden möts i en evig kyss till mistelns ära för att fortsätta insamlandet av saftiga blåbär att pryda min kära ankel.
På bilden växer en mullbärskvist.
