Tomater. Röda och svulstiga, så till bredden uppfyllda av sin egen saftighet att de ser ut att spricka om man så bara sträcker fram ett litet knotigt finger och stryker med dess ovansida mot dess solvarma tunna skal. Idag kom jag hem med fem plantor av denna magnifika grönsak som enbart kommer till sin rätt om man odlar dem själv och äter dem direkt nyplockad från stjälken. Med tanke på att tomater inte är direkt ljusskygga och att de säkert gärna skulle trivas alldeles utmärkt i en bastu kändes det en aning märkligt att inhandla dem redan i april här i Sverige. Visserligen strålade solen och det närmast brände i nackskinnet så att nackhåret krullade sig dagen till ära. Dessutom har, under några veckor, honungsburkar skramlat om bin som drar runt över överblommade krokusar och snödroppar. Häromdan sög en citronfjäril den sista musten ur en hängig påsklilja som bara längtade efter att få vissna ner och slippa alla dessa suktande snablar från alla håll och kanter. Blåa och vita sippor lyser nästan lite väl mycket, så man får lust att knippa dem mellan tumme och pekfinger, medan små kirskåls- och nässelbebisar ber om att få nypas av och wokas runt en stund i en het panna. Ett frodigt löjtnantshjärta fick efter att ha frösått sig i en kär väns stenmur krypa ner i den mysiga jorden i lä av min husvägg, förhoppningsvis lika glad som jag över miljöombytet. Halvt utslagna knoppar på träden...
Imorgon ska jag fylla fågelstugan med solrosfrön, inte bara för dunbollarnas skull utan även för gratisarbetet de utför då de intet anande sår ut dem lite varstans. Själv ska jag ligga och njuta av solen..
Löjtnanthjärtat på bilden(
http://www.bjorkasmosse.com) liknar ett gäng lyktor på en lina. Lyckas man locka in små eldflugor i dem så är kvällen räddad.
